man skulle bott på landsbygden *seriöst*

Jag är evigt tacksam mina föräldrar för att de tog mig från Runtuna (liten jävla by utanför Nyköping, kommer seriöst ihåg när de asfalterade vägen), men jag kan inte låta bli att tänka att om vi hade bott kvar där så hade jag framstått som så mycket mer lyckad. Folk som är uppvuxna i hålor snackar om att de som var poppis på högstadiet blev på tjocken vid 15, 17, 19 ,21 osv och jobbar med att typ runka av gamlingar (obs, vet inte om det här är sant, men Camilla från Boden påstod att hon hade jobbat som det) men de som var poppis och jävliga i min högstadieskola går typ juristlinjen och har en mysig etta i innerstan. Det känns verkligen inte som att jag fått revansch. Kanske på Issan, hennes mamma går omkring på torget i min hemmaförort och beklagar sig för folk om att Issan är lesbisk, men jag vet inte, det känns liksom FÖR illa, plus att Issan aldrig var särskilt taskig. (vill poängtera att det inte är Issans sexualitet som är grejen, utan morsans gnäll) De andra jag har koll på har typ gått någon jävla utbildning i Linköping, varit duktig på alla sätt och vis, fått utmärkelser och stipendier och skit. Asså mitt liv är fine, tro inget annat, eller ok, ibland suger det, men det är ändå fine. Men var är min revansch? När ska jag kunna få igen för att de slängde pengar på oss och sa åt oss att åka och dricka morotsjuice med anarkiser i Alby (fortfarande en väldigt tveksam förolämpning av flera anledningar, but U get my point).